Ett digtalt arv hos Vardagsmöte

Den 30 mars kl 15.00 är Pia Lindqvist på Vardagsmöte värd för Ett digitalt arv. Inträdet är fritt och anmälan görs till pia@vardagsmote.se.

Öppen föreläsning på Åsikten i Ljungby

Den 7 mars kommer jag att hålla en föreläsning om det digitala arvet på Åsikten i Ljungby. Föreläsningen är öppen för alla som vill komma, men antalet platser är begränsat till 25.

Datum: 7 mars
Tid: 16.30
Pris: 100 kr

Biljetter

 

Öppen föreläsning, 31 januari

Den 31 januari kommer jag att hålla en öppen föreläsning om det digitala arvet. Föreläsningen kommer att hållas på Vardagsmöte på Regementsgatan 9 i Växjö från kl 15.30-17.00 med paus för fika.

Inträdet är fritt, men antalet platser är begränsat och jag skulle uppskatta om ni anmälde er via Biljettkiosken.

 

Vad gjorde du för ett år sedan?

Våra sociala medier med Facebook i spetsen, ger oss inte bara uppdateringar från vår familj, våra vänner och andra som vi följer, utan vi får även våra minnen serverade. Bilder och inlägg på den här dagen för ett år sedan, två år sedan eller ännu längre tillbaka. Om man har haft Facebook länge och varit en aktiv användare så kan det mycket väl komma dagligen. När en nära anhörig gått bort så är det heller inte konstigt om hen dyker upp bland dessa minnen.

Personligen har jag tre sådana tjänster. Förutom Facebook så får jag även uppdateringar från både Google Photos, som ger mig en uppsättning av mina bilder från den här dagen bakåt i tiden, och från Timehop, som gräver i både Facebook, Instagram, Twitter och andra tjänster. Allt för att påminna oss om allt vi har gjort.

Att ständigt få tankarna väckta, tankar på personer som aldrig mer kommer kunna stå vid din sida, är förmodligen något som vi alla reagerar olika på. En del reagerar med sorg över det man aldrig kommer att få uppleva igen, medan andra – däribland jag själv – föredrar att låta minnena ta mig tillbaka i tiden och låta fylla tomheten som finns kvar. I alla fall för en stund.

Men oavsett hur man ser på det så går det inte att komma ifrån att sociala medier numera är en del av vår personliga historia. De bygger och kompletterar våra minnen med bilder som inte bara ger ett ögonblick i tiden, utan i många fall också en berättelse uppbyggd av filmer, fotografier, kommentarer och gilla-markeringar.

Ibland vill vi kanske inte bli aktivt påminda om de vi har förlorat. Och det är naturligtvis också ok. Facebooks On this day, går att stänga av genom att gå till appen och klicka bort notifieringar. I Google Photos hittar du det under inställningar.

Och det kan naturligtvis finnas tillfällen som man inte vill bli påmind om. Den närståendes begravning skulle kunna vara ett sådant tillfälle. Eller saker kring sorgen och dödsfallet. Eller någon av tusen andra saker som man inte vill få upp på skärmen när man startar mobilen eller datorn.

Därför kan du stänga av minnen i dina sociala medier. Men när du vill ha dem, så finns de där.

 

Ett stöd i molnet

Sociala medier har gjort vårt umgänge större än någonsin. Även om vänlistan på Facebook innehåller allt från gamla klasskompisar och före detta kollegor till familj och nära vänner, så reflekterar det ändå människor som på ett eller annat sätt har berört ens liv på något sätt. I mångt och mycket är det personer som bryr sig om en och det märks i de svåra stunderna.

När Ann-Louise gick bort fick jag stöd och hjälp från hundratals personer, många av dem på nätet. Det var allt från timslånga konversationer från nära vänner till hjärtan i kommentarsfälten från personer som jag bara träffat enstaka gånger. Hjärtan, gillamarkeringar och kommentarer. För en del hade det säkert räknats som ytligt.

Och det är lätt att avfärda det som ytligt. För det krävs bara ett klick för att skicka iväg det där hjärtat. Eller kanske ett par knapptryckningar för en uppmuntrande kommentar. Många hade säkert inte tagit sig tiden att ringa eller hälsa på om de inte hade haft Facebook, och det finns anledningar till det. Ett besök är i många fall inte praktiskt och det kan vara svårt att veta hur man ska bemöta någon som sörjer. Om man ens fått reda på vad som hänt.

Men det betyder inte att det inte finns en genuin omtanke bakom det där hjärtat.

Varje kommentar eller hjärta är en lite guldklimp av förståelse. Ömhet och omtanke som förmodligen inte hade nått fram till mig om det inte hade varit för sociala medier i allmänhet och Facebook i synnerhet. För mig är dessa guldklimpar ovärderliga.

Man pratar ibland om att de svåra stunderna kan visa en vilka som är ens riktiga vänner. I så fall har jag fler vänner än jag trodde. Och Facebook har gett dem möjligheten att visa det för mig.

 

En försvunnen annons

Linda Brolin skrev på sin blogg häromdagen om hur dödsannonsen inte blir läst längre. De tryckta tidningarna går stadigt ner i upplaga och det gäller framförallt bland de yngre. Och när antalet läsare går ner så minskar betydelsen av dödsannonsen.

När Ann-Louise gick bort ältade jag under lång tid om jag skulle sätta in en dödsannons. Min egen aversion mot tryckta tidningar spelade naturligtvis in, men jag ifrågasatte även betydelsen av den. Vad skulle en annons tillföra?

Förr i tiden – för inte så länge sedan – så var det ett sätt för de som inte är närmast anhöriga att få reda på vad som har hänt och om var begravningen äger rum. Idag sprider sig den informationen via social medier, förmodligen långt innan annonsen har ens har gått till tryck.

Något som jag fick höra vara att alla har faktiskt inte Facebook. Det är sant. Men 64% av svenskarna använder Facebook och hälften gör det dagligen. Antalet användare ökar stadigt och speciellt bland äldre.

Men hur står det till med tidningsläsandet då? Enligt Tidningsutgivarnas årliga rapport har 62% av svenskarna morgontidning, dvs ungefär samma siffra som Facebook. Men mer intressant är ju att titta på hur många som har den tidning som dödsannonsen hamnar i.

Våra vänner och bekanta är inte sällan utspridda över landet och till och med världen. Det gör ju också att räckvidden för en dödsannons i en lokaltidning minskar. Ann-Louise vänner som forfarande bor i Sollefteå hade ju inte varit behjälpta av en annons i Smålänningen.

Familjesidan finns idag på nätet och det är möjligt att söka information om avlidna personer. Men det är en söktjänst, inte någonting som ger information till dig. På sätt och vis är det ju samma sak som en dödsannons i en tidning. Du måste aktivt söka igenom dem för att se om något namn är bekant.

Mitt val – och det var inte ett lätt val – blev ändå att sätta in en dödsannons. Till stor del handlade det om att ”det är så man gör”. Gamla normer som sitter i vårt samhälle. Men det är normer som långsamt är på väg att försvinna.

 

Efterliv – Ett digitalt arv

För snart sex månader sedan gick min hustru, Ann-Louise, plötsligt bort i en stroke. Det förändrade livet för mig, men det öppnade också ögonen för något som vi kanske inte funderar över när vi lever våra digitala liv:

Vad händer med min data när jag inte finns kvar?

Vi producerar oerhörda mängder information varje dag, mer än vi förmodligen inser. Det kan handla om epost, sociala medier, bilder eller dokument som vi skriver. I allt större utsträckning lagras dessa i olika molntjänster.
För min egen del har det varit lätt att ta hand om Ann-Louise olika konton och att tex göra om hennes Facebook till en minnessida. Jag hade tillgång till de flesta av hennes lösenord, och de jag inte hade kunde jag återställa via hennes email.

Andra har det inte alltid lika lätt.

Efter att Ann-Louise gick bort har jag hjälpt flera vänner och bekanta med att hantera data efter anhöriga som gått bort. Även om det ofta finns vägar att gå, så är det inte alltid självklart hur man faktiskt ska bära sig åt.

Därför har jag skapat Efterliv.

Jag vill att Efterliv ska vara en resurs för anhöriga. En sida där man kan hitta guider för hur man hanterar datan efter en avliden anhörig. Men jag vill samtidigt att vi alla andra kan fundera över vår egen data, och vad vi kan göra för att förbereda oss inför den dagen då vi inte längre finns här.

I korthet, jag vill ha ett samtal.

Jag vill ha ett samtal om hur vi som samhälle hanterar de här frågorna. Sociala medier och det digitala livet är fantastiska verktyg, och de kan ge oss så mycket. Men när vi är mitt i livet är det lätt att glömma bort vad som händer efteråt. Vad som händer med vårt digitala efterliv när vi inte längre är inkopplade till det.

Det är inte frågor som är så roliga att fundera på men de är nödvändiga. Och i slutänden så tror jag att det kommer hjälpa både oss själva och våra närmaste. För att inte tala om vårt digitala samhälle.

© 2017 A MarketPress.com Theme