Ett stöd i molnet

Sociala medier har gjort vårt umgänge större än någonsin. Även om vänlistan på Facebook innehåller allt från gamla klasskompisar och före detta kollegor till familj och nära vänner, så reflekterar det ändå människor som på ett eller annat sätt har berört ens liv på något sätt. I mångt och mycket är det personer som bryr sig om en och det märks i de svåra stunderna.

När Ann-Louise gick bort fick jag stöd och hjälp från hundratals personer, många av dem på nätet. Det var allt från timslånga konversationer från nära vänner till hjärtan i kommentarsfälten från personer som jag bara träffat enstaka gånger. Hjärtan, gillamarkeringar och kommentarer. För en del hade det säkert räknats som ytligt.

Och det är lätt att avfärda det som ytligt. För det krävs bara ett klick för att skicka iväg det där hjärtat. Eller kanske ett par knapptryckningar för en uppmuntrande kommentar. Många hade säkert inte tagit sig tiden att ringa eller hälsa på om de inte hade haft Facebook, och det finns anledningar till det. Ett besök är i många fall inte praktiskt och det kan vara svårt att veta hur man ska bemöta någon som sörjer. Om man ens fått reda på vad som hänt.

Men det betyder inte att det inte finns en genuin omtanke bakom det där hjärtat.

Varje kommentar eller hjärta är en lite guldklimp av förståelse. Ömhet och omtanke som förmodligen inte hade nått fram till mig om det inte hade varit för sociala medier i allmänhet och Facebook i synnerhet. För mig är dessa guldklimpar ovärderliga.

Man pratar ibland om att de svåra stunderna kan visa en vilka som är ens riktiga vänner. I så fall har jag fler vänner än jag trodde. Och Facebook har gett dem möjligheten att visa det för mig.

© 2017 A MarketPress.com Theme