När du gillat den sista bilden

Det här är en återpublicering av en artikel som jag skrev för KAF-Nytt, som publicerades i juni.

Jag minns hur det såg ut i bokhyllan hemma hos min mormor och morfar. Speciellt den där nedersta raden som nästan uteslutande var fylld med fotoalbum. Bilder och korta anteckningar från gångna jular, födelsedagar och semestrar som vi tillsammans kunde bläddra bland och i vissa fall kanske till och minnas lite av.

Idag har vi inga fotoalbum. Bilderna som vi tagit ligger på Facebook, Instagram eller i iCloud. Bilderna – våra digitala minnen – finns för alltid tillgängliga att visa upp för våra släktingar, vänner eller vemhelst vi vill.

Fram till den dagen då vi inte längre finns kvar och kan dela dem.

Den vanligaste frågan jag får när jag föreläser om vårt digitala arv, är hur anhöriga ska bära sig åt för att ta bort ens Facebook-konto när man inte längre lever. Vi är idag vana vid att dela med oss av våra liv på sociala medier. Men trots det så är vi ändå väldigt måna om vårt privatliv efter döden och om hur våra närstående på enklast möjliga sätt ska slippa konfronteras med att någon som de älskar inte längre finns kvar. För i den mån vi alls funderar över vårt digitala arv, så fokuserar vi gärna på hur vi kan radera istället för att fundera på vad vi faktiskt kommer att förlora.

Facebook – som på sätt och vis är representanten för allt som är sociala medier – ger dig redan idag möjlighet att bestämma vad du vill ska hända med ditt konto efter att du går bort. Du kan utse en vän eller släkting som du vill ska förvalta ditt konto och ge hen möjlighet att hämta ner alla dina bilder och inlägg som du gjort under årens lopp.

Det här har funnits bland inställningarna till ditt Facebook-konto i många år, men de flesta har förmodligen inte lagt märke till den. Eller ens funderat över att det borde finnas. Vi lever i nuet och vill inte gärna tänka på att det inte kommer att vara för evigt.

Men många tjänster erbjuder inte någon som helst funktionalitet för att underlätta för efterlevande. Våra minnen finns utspridda på nätet, instängda bakom lösenord som vi förhoppningsvis kommer ihåg, och mängden konton som vi har ökar ständigt.

Och även om man som anhörig kan få hjälp med att stänga ner konton efter en närstående som gått bort, så har man få eller inga möjligheter att få hjälp med att logga in på dem eller att hämta ner någon information. Facebook, Apple och Google fortsätter att skydda din data – även efter döden.

Vi blir därför tvungna att hitta andra vägar för att säkerställa vårt digitala arv. Att dela information om de konton som vi använder – och i vissa fall även lösenord – med någon anhörig är en väg att gå, men det måste samtidigt vägas mot risken att någon obehörig kommer åt den. Men om vi inte gör det riskerar vi att våra bilder, filmer och dokument försvinner med oss. Eller kanske när vi är för gamla för att minnas hur vi kommer åt dem.

Jag vill att mina framtida barnbarn ska kunna bläddra bland bilder från mitt liv och fundera på hur farfar eller morfar hade det. Men om mina digitala minnen går förlorade med mig så kommer de inte att ha något att titta på. Vi riskerar idag att bli av med minnen från en hel generation, och vi måste börja tänka på vårt digitala arv som något som är lika viktigt och naturligt som allt fysiskt som vi lämnar efter oss.